Raggarön - Arholma

Äntligen gav vinden med sig och vi kunde fortsätta vår resa söderut. Svärföräldrarna styrde mot öppet hav, medan vi tog sikte mot Väddö kanal. Väntade in broöppningen Älmsta och så tog vår första kanalresa sin start. Lugnt och stilla tuffade vi på genom kanalen, njöt av fågelsång och hälsade på människor som motionerade längs kanalkanten. En liten oro smög sig på, skulle vi verkligen hinna fram till nästa broöppning? Vi följde ju hastighetsbegränsningen på fem knop och broöppningstiderna borde ju vara anpassade till den, men kändes det inte som om det var lite för lång sträcka kvar? Tänk om de skulle hinna stänga! Det var ingen fara, vi kom precis till broöppningen och kunde slinka igenom utan problem.

Med avklarad kanalresa fortsatte vi vidare mot Arholma där svärföräldrarna väntade. När vi svängde in mot viken i Österhamnen märkte vi definitivt att vi nu kommit till Stockholms skärgård. Bryggan var full och i hela viken låg båtar för ankar. Vi hittade igen svärföräldrarna och kände oss som riktiga långseglare när vi ankrade ihop oss med dem. Arholma lockade med upptäcktsfärd, så vi tog gummibåtarna in till land och gav oss iväg på promenad. Vi följde grusvägen mot affären, där vi införskaffade ett metspö och glass. Skådade sedan Arholmas speciella midsommarstång, fortsatte förbi dansbanan och mot kyrkan. Så upptäckte vi nödvändigheten i att titta ner på marken för att se var vi satte våra fötter, för då och då halkade vi till och några sniglar fått sätta livet till. Usch, vilka obehagliga djur som vi lyckligtvis är förskonade från hemmavid. Innan vi återvände till båten igen, gjorde vi ett besök på gästbryggan och kände oss ganska nöjda med att ligga utankrade i lugn och ro.

Öregrund - Raggarön

I Öregrund blev vi kvar i några dagar. All den vind som inte blåst på vår färd längs norrlandskusten passade nu på att visa sig. För oss var det egentligen ingen fara då vi skulle färdas skyddat genom Väddö kanal, men svärföräldrarna som har för hög mast måste gå på utsidan. Tiden i Öregrund fördrev vi med besök av sönernas kusiner, fler promenader och till storebrors stora lycka spelade vi under en regnig dag Monopol. Efter tre nätter fick det vara nog, nu ville vi iväg, men vinden ville inte ge sig. En liten tripp inomskärs kunde vi dock göra, så vi kastade loss och begav oss mot Raggarön. Precis när vi skulle ge oss iväg kom det in en barnfamilj och la sig bredvid oss, det visade sig att de var på väg norrut mot våra hemtrakter, synd bara att vi hunnit kasta loss och inte hann talas vid en längre stund.

Vid Raggaröns brygga blev vi välkomnade av ett övertrevligt tyskt äldre par, som nästan inte tillät oss att förtöja vår egen båt. Väl förtöjda gick vi en promenad för att kolla av läget på ön och besökte Raggarö gård som står för gästhamnen. Gården var stängd men dörren var öppen så vi gick in och läste några broschyrer. Då kom ägarinnan eller någon som jobbade där och sa att det var stängt. När vi förklarade att vi var båtgäster som ville se oss runt lite gick hon direkt på om hur vi skulle betala hamnavgiften. Vi kände oss inte riktigt trevligt bemötta utan snarare anklagade och tyckte inte heller att hamnstandarden motsvarade hamnavgiften, så det hela slutade med att vi kastade loss och gick mot några klippor på andra sidan viken istället. Där hamnade vi dessutom i lä och kunde sova gott utan kluck under båten.

Kusön - Öregrund

Så var det dags att återerövra Gävlebukten igen. Det blåste svag vind och regnet hängde i luften, bitvis var det dimma och sikten inte längre än några båtlängder. Mor och barn roade sig nere i båten, medan far fick chansen att testa det nya seglarstället som visade sig få med beröm godkänt. Väl framme i Öregrund hade regnet gett upp och solen visade sig återigen. Vi firade att vi klarat av Norrlandskusten på en vecka med restaurangbesök i folkvimlet. Ena sonens beställning missades dock men kompenserades med glass och jordgubbar. Dagen avslutades med en promenad bland stadens alla vackra gamla hus.