Raggarön - Arholma

Äntligen gav vinden med sig och vi kunde fortsätta vår resa söderut. Svärföräldrarna styrde mot öppet hav, medan vi tog sikte mot Väddö kanal. Väntade in broöppningen Älmsta och så tog vår första kanalresa sin start. Lugnt och stilla tuffade vi på genom kanalen, njöt av fågelsång och hälsade på människor som motionerade längs kanalkanten. En liten oro smög sig på, skulle vi verkligen hinna fram till nästa broöppning? Vi följde ju hastighetsbegränsningen på fem knop och broöppningstiderna borde ju vara anpassade till den, men kändes det inte som om det var lite för lång sträcka kvar? Tänk om de skulle hinna stänga! Det var ingen fara, vi kom precis till broöppningen och kunde slinka igenom utan problem.

Med avklarad kanalresa fortsatte vi vidare mot Arholma där svärföräldrarna väntade. När vi svängde in mot viken i Österhamnen märkte vi definitivt att vi nu kommit till Stockholms skärgård. Bryggan var full och i hela viken låg båtar för ankar. Vi hittade igen svärföräldrarna och kände oss som riktiga långseglare när vi ankrade ihop oss med dem. Arholma lockade med upptäcktsfärd, så vi tog gummibåtarna in till land och gav oss iväg på promenad. Vi följde grusvägen mot affären, där vi införskaffade ett metspö och glass. Skådade sedan Arholmas speciella midsommarstång, fortsatte förbi dansbanan och mot kyrkan. Så upptäckte vi nödvändigheten i att titta ner på marken för att se var vi satte våra fötter, för då och då halkade vi till och några sniglar fått sätta livet till. Usch, vilka obehagliga djur som vi lyckligtvis är förskonade från hemmavid. Innan vi återvände till båten igen, gjorde vi ett besök på gästbryggan och kände oss ganska nöjda med att ligga utankrade i lugn och ro.

Öregrund - Raggarön

I Öregrund blev vi kvar i några dagar. All den vind som inte blåst på vår färd längs norrlandskusten passade nu på att visa sig. För oss var det egentligen ingen fara då vi skulle färdas skyddat genom Väddö kanal, men svärföräldrarna som har för hög mast måste gå på utsidan. Tiden i Öregrund fördrev vi med besök av sönernas kusiner, fler promenader och till storebrors stora lycka spelade vi under en regnig dag Monopol. Efter tre nätter fick det vara nog, nu ville vi iväg, men vinden ville inte ge sig. En liten tripp inomskärs kunde vi dock göra, så vi kastade loss och begav oss mot Raggarön. Precis när vi skulle ge oss iväg kom det in en barnfamilj och la sig bredvid oss, det visade sig att de var på väg norrut mot våra hemtrakter, synd bara att vi hunnit kasta loss och inte hann talas vid en längre stund.

Vid Raggaröns brygga blev vi välkomnade av ett övertrevligt tyskt äldre par, som nästan inte tillät oss att förtöja vår egen båt. Väl förtöjda gick vi en promenad för att kolla av läget på ön och besökte Raggarö gård som står för gästhamnen. Gården var stängd men dörren var öppen så vi gick in och läste några broschyrer. Då kom ägarinnan eller någon som jobbade där och sa att det var stängt. När vi förklarade att vi var båtgäster som ville se oss runt lite gick hon direkt på om hur vi skulle betala hamnavgiften. Vi kände oss inte riktigt trevligt bemötta utan snarare anklagade och tyckte inte heller att hamnstandarden motsvarade hamnavgiften, så det hela slutade med att vi kastade loss och gick mot några klippor på andra sidan viken istället. Där hamnade vi dessutom i lä och kunde sova gott utan kluck under båten.

Kusön - Öregrund

Så var det dags att återerövra Gävlebukten igen. Det blåste svag vind och regnet hängde i luften, bitvis var det dimma och sikten inte längre än några båtlängder. Mor och barn roade sig nere i båten, medan far fick chansen att testa det nya seglarstället som visade sig få med beröm godkänt. Väl framme i Öregrund hade regnet gett upp och solen visade sig återigen. Vi firade att vi klarat av Norrlandskusten på en vecka med restaurangbesök i folkvimlet. Ena sonens beställning missades dock men kompenserades med glass och jordgubbar. Dagen avslutades med en promenad bland stadens alla vackra gamla hus.

Hölick - Kusön

Inför årets seglats hade vi gått med i Svenska Kryssarklubben för att kunna använda oss av alla de bojar som finns utplacerade längs kusten. Nu var det dags att få valuta för medlemsavgiften (vilket jag i och för sig tycker att man får redan av medlemstidning och årsskrift), så siktet ställdes på en liten vik vid Kusön där det skulle finnas en boj. Vi fick en fantastisk dag på havet, med lagom vind och från rätt håll. Båtsäsongen verkade också ha kommit igång på riktigt, då vi både mötte och seglade i kapp fler båtar än vi tidigare gjort under resan. Lite oro kände vi för att bojen skulle vara upptagen, hur skulle vi göra då? Nåväl, det visade sig vara rätt gott om båtar i viken, men bojen var ledig och vi kunde lägga beslag på den. I ett första skede låg vi utankrade i viken, men sen gjorde vi ett försök att med bojen som akterankare gå in och angöra mot klipporna på land, vilket också visade sig gå bra. Lite kalabalik blev det dock när svärföräldrarnas motorbåtsgranne skulle ge sig i väg, med lite väl mycket självförtroende och lite för lite kunskap och känsla för gasreglaget, men med gemensamma krafter slutade det lyckligt ändå. När dagsbesökarna gett sig av kunde vi njuta av den lilla sandstranden för oss själva. Några av oss tog ett bad och andra försökte hålla sig undan den stora mängden myror som tydligen hade något beachparty på gång. På väg tillbaka till båten fick vi syn på vilda orkidéer. Fantastiskt att få upptäcka dessa skira blommor ute i vildmarken.

Junibosand - Hölick

Nästa morgon var vinden mer hanterlig och vi kunde kasta loss och fortsätta vår resa söderut. Solen sken och vi kunde segla hela etappen. Målet för dagen blev Hölick som vi besökt tidigare. Det blir alltid en avvägning när man seglar samma sträcka flera gånger, ska man återse gamla ställen eller ska man upptäcka nya? I Hölick har vi trivts så bra tidigare och tillsammans med det fina vädret såg vi chansen till lite strandliv, så denna gång föll valet på att återse ett gammalt ställe även om det lockade att se något nytt. Efter någon timme på stranden åt vi middag och sen en dusch vid den närbelägna campingen, innan det var dags att krypa till kojs.

Barsta Hamn - Junibosand

Avfärd tidigt nästa morgon och äntligen visade sig vinden, visserligen inte från rätt håll, men efter att ha kört motor så länge kändes det bra att fylla seglen med vind. Siktet ställdes mot Lill-Lubban eller om det skulle gå bra Mellanfjärden. Vi passerade Härnön och blickade in mot Gånsviken där vi övernattade på vår resa mot Åland. Väl ute på Sundsvallsbukten ökade vinden i styrka och gav oss en väl så guppig resa. Sundet mellan Lörudden och Brämön kändes inte riktigt lockande i den starka sydvinden, så vi beslutade att avvika från dagens plan och leta oss in till en hamn. Frågan var bara vart vi skulle ta vägen. Juniskär var det första alternativet, men det kändes som en rejäl omväg. Efter lite bläddrande i Erik Nyströms fina bok Norrlandskust hittade vi fiskehamnen i Junibosand. Djupet verkade fungera så vi beslutade oss för att göra ett försök. Väl där kunde vi konstatera att gästplatser saknades och djupet fungerade bara nätt och jämt, men vi kunde i alla fall angöra vid några betongpirar och fick tillåtelse av några fiskare att stanna där över natten.

I ett av sjömagasinen fanns en fiskaffär med rökt fisk och glass och när vi satt därutanför och njöt av våra glassar fick vi syn på några väldigt rosa cyklar parkerade mot en husvägg. Vi gick dit och kunde konstatera att man gratis kunde låna dessa för att utforska omgivningarna. Eftersom två av cyklarna var tandemcyklar som gjorde det enkelt för barnen att cykla med, beslutade vi oss snabbt för en cykelutflykt till Lörudden. Fiskelägret i Lörudden var väldigt mysigt och pittoreskt, men när vår föreställning om att hamnen skulle kännas för liten och trång att angöra visade sig stämma, kändes det bra att vi angjort hamnen landvägen istället för vattenvägen. När vi blickade ut över sundet mot Brämön och såg hur vågorna trycktes ihop och bröt kände vi oss också nöjda med valet att avbryta dagens planerade etapp. Väl tillbaka i Junibosand njöt vi av semesterns första grillning och avslutade kvällen med en skön promenad längs klipporna.

Järnäsklubb - Ulvön - Barsta hamn

Även nästa dag visade vinden sin lugna sida. Vi har nu snart passerat halva norrlandskusten och knappt hissat seglen, vilket så klart visade sig i bränsletanken. Siktet ställdes därför in på Ulvön där möjlighet att bunkra diesel finns. Väl framme knöt vi fast vid kommunbryggan, tog en välbehövlig dusch och gick en traditionsenlig promenad längs bygatan bort till pizzerian. Det duggar inte precis tätt mellan restaurangerna längs norrlandskusten, så det gäller att passa på där de finns. Mätta och belåtna beslutade vi oss för att göra en liten etapp till innan kvällen, för att så snabbt som möjligt försöka klara norrlandskusten utan att bli inblåsta. Efter tankningen fortsatte vi därför mot Barsta hamn där vi knöt fast för natten.

Gumboda hamn - Järnäsklubb

Norrlandskusten blir lite av transportsegling när man har ett mål längre bort, så vi kastade loss tidigt även nästa morgon. Denna dag började bra med nordliga vindar så till och med spinnakern fick fyllas med vind, dock varade det inte särskilt länge utan fick ersättas av motorn idag med. Västerbottens kustremsa passerade förbi, vi vinkade till fyren på Rataskär och tänkte kanske att det på hemvägen passar bättre. I höjd med Holmön ville skepparen ta igen sig efter en tidig morgon, men så var det ju det där med färjan och avståndsbedömningen. Färjan som kommer så fort och som får en att känna sig så i vägen trots att havet är så stort. Nåja, det gick ju bra även den här gången. Så småningom kunde vi angöra Järnäsklubbs före detta lotshamn. Sist vi var här var för några år sedan och då firade vi storebrors femårsdag, så det blev ett kärt återseende. Det mysiga hamncaféet fanns kvar och det såg ut att hålla på att byggas ut, så att servering även kunde ske inomhus. Vi avslutade dagen med en promenad i den sköna sommarkvällen och passade på att leta upp några geocacher som fanns gömda i närheten.

Pite Rönnskär - Gumboda hamn

Tidigt nästa morgon kastade vi loss innan sönerna ens hade vaknat, och så var vi på väg. Vinden visade sig endast med sin frånvaro och vi fick klyva det spegelblanka havet med hjälp av motor. Visst är det så att man känner sig snuvad på själva seglingen, men å andra sidan är det rätt bekvämt att färdas fram på ett stilla hav. Inget gungande och lutande som begränsar ens rörelseförmåga eller får en att vilja vända magen ut och in. Skönt att bara kunna vara och uträtta saker som om vi tryggt låg i hamn. Vi är ganska noga med att äta ordentlig lunch även om vi seglar, men alla maträtter lämpar sig inte riktigt varken för att tillagas eller ätas i en ständigt förändrande tillvaro, men ett platt hav ställer inte till några problem alls med matlagningen.

Vårt mål för dagen var Bjuröklubb, men motorgång på ett stilla hav går betydligt snabbare än vad vi beräknat innan, så vi beslutar oss snabbt att fortsätta så långt vi orkar. Sönerna är fortfarande i fasen att återuppta alla fjolårets oavslutade båtlekar och har ännu inga problem att roa sig. Vid sjutiden på kvällen börjar dock samtliga i besättningen vilja känna fast mark under fötterna så vi styr in mot Gumbodahamn som vi inte tidigare besökt. Kajen ser ut att vara nyrenoverad, kanske så pass att man inte hunnit sätta dit något att knyta fast vid. Efter lite förflyttningar hittar vi något att förtöja vid och går sedan på upptäcktsfärd i hamnområdet. En toalett och dusch finns tillgänglig och sitter i anslutning till klubbhuset med kök och en klubblokal vackert dekorerad med fiskenät och andra marina föremål. Några timmar senare har sönernas farmor och farfar hunnit i kapp oss och ansluter till hamnen. Tillsammans med dem går vi en promenad längs sommarstugekantade grusvägar vid den västerbottniska kusten innan vi låter sömnen ta över i den ljusa sommarnatten.

Sandholmen - Pite Rönnskär

Om man vill göra klubbmedlemmarna uppmärksamma på att man ska göra en långsegling, då kan man välja att göra sin avfärd från segelsällskapets uthamn på midsommarafton, så där vid fyratiden då alla midsommarfirare börjar vara på plats. Det var precis vad vi gjorde, dock inte av den anledningen att alla skulle få se att vi var på väg, utan på grund av att midsommarafton var den första semesterdagen och således också dagen för avfärd. Och att vi skulle vara ute längre än bara under midsommarhelgen var nog lätt att förstå där vi sprang mellan bil och båt med packning som skulle försörja oss under hela sommaren. Hela sittbrunnen fylldes och vi stuvade och stuvade. När så den sista påsen lyftes in öppnade himlen sig och vräkte ned ett hällregn utan dess like. Lika förvånade som familjen som åt sin middag på bryggan blev över allt vatten, blev vi över att regnet lät vänta på sig tills vi precis fått in all packning. Nåväl, regnet upphörde och vi kastade loss innan klubbens alla festligheter startat och begav oss till grannön, där vi tillsammans med några vänner firade att sommaren och åtta veckors semester äntligen var här.

Vid midnatt bestämde vi oss för att påbörja vår resa söderut och kastade loss och begav oss mot Pite-Rönnskärs idylliska hamn. Som så många gånger förut förundras vi över de ljusa nätterna som gör det möjligt att utan några som helst problem navigera sig fram genom natten. Tyst och stilla gled vi in i hamnen, knöt fast och kröp till kojs. Sankt Annas och Gryts skärgårdar - nu är vi på väg!