Pite Rönnskär - Hem

Så var det dags för den allra sista etappen. Vilken resa vi har gjort! Fyllda med minnen och upplevelser, men också med längtan efter familj och vänner. Det var med stolthet inombords vi angjorde hemmahamnen. Vi lämnade kvar all packning i båten, satte oss i vår bil som vi lämnat fem veckor tidigare och satte av mot barnens moster, mormor och morfar. Vi förundrades över hur snabbt omgivningen passerade förbi utanför bilfönstret och för första gången sedan vårt första besök i Öregrund kunde vi lyssna till smattret från ett regn. Men det gjorde inget för nu var vi hemma!

Ratan - Pite Rönnskär

Vi började kunna det här nu, stiga upp, kasta loss, sätta segel, sikta norrut och låta den sydliga vinden göra sitt jobb. Västerbottens kustremsa passerade förbi och för första gången hotade väderprognosen med regn. I höjd med Bjuröklubb togs därför beslutet - vi fortsätter över Skelleftebukten. Svärfar fortsatte hela vägen hem, medan vi kände att det skulle vara skönt att komma hem mitt på dagen istället för sent på kvällen, så vår sista övernattning på resan blev på finaste Rönnskär. Visst hade vi fått se många fina ställen på resan, men det är något visst med att få komma hem och att få se sina välbesökta platser med nya ögon. Vi somnade gott efter en jätteetapp och nästa dag väntade den allra sista biten.

Skagshamn - Ratan

Vid sjutiden vaknade vi av att arbetarna till Surströmmingsfabriken anlände till dagens förvärv och en svag doft av surströmming nådde våra näsor. Dock luktade det inte alls lika mycket som vi föreställt oss. Svärfar hade redan gett sig av och vi var inte sena att haka på. Den sydliga vinden härskade fortfarande och vi tackade gott och lät spinnakern återigen fyllas med vind. Svärfar förkunnade på telefon att han hade för avsikt att nå Ratan, medan vi funderade lite på att hinna med en sväng till Norrbyskär. Hemlängtan blev dock större och större ju närmare vi kom, så Norrbyskär passerades och innan kvällen kom låg vi fastknutna vid Ratans kaj. Jag gillar Ratan. Här finns en historia att berätta, mängder av gamla vackra hus, blomsterängar och hästhagar, en mysig hantverksaffär och ett fint servicehus. I servicehuset finns en gästbok som jag älskar att läsa. De flesta båtar som passerar Ratan har någon annan slutdestination och det är så roligt att läsa om vart de är på väg eller vad de upplevt. Jag försöker också skriva några rader i den varje gång vi passerar. Förhoppningsvis kanske vi också kan inspirera någon mot nya färdmål.

Åstön - Skagshamn

Nu började hemlängtan göra sig påmind i allt större utsträckning, så nästa morgon lämnade vi de övriga grusvägarna outforskade, satte segel och fortsatte hemåt. Sönernas farmor var nog den som längtade allra mest, så i Härnösand hoppade hon av och tog bussen hem. Vi andra fortsatte upp genom den vackra Höga kusten. Det pirrade lite extra i magtrakten när vi passerade öar och platser som Bönhamn, Mjältön och Ulvön och mindes vår Höga Kustensemester två år innan. I Trysunda hade vi tänkt stanna över natten, men väl där visade det sig vara fullt i hamnen. Vi kände inte riktigt för att lägga oss utanpå någon annan eller att ankra mitt i viken, så vi beslutade oss för att fortsätta vidare. Var kunde man tänka sig att det fanns plats kvar fastän klockan var rätt sen? Jo, bryggan i Skagshamn, granne med Röda ulvens surströmmingsfabrik borde väl kanske inte locka allt för många gäster. Mycket riktigt, bryggan var tom och vi kunde somna gott.

Hölick - Åstön

Den sydliga vinden höll i sig även nästkommande dag och spinnakern hissades ännu en gång. Denna dag var vinden lite kraftigare och i höjd med Brämön söder om Sundsvall lyckades vi ta nytt hastighetsrekord med vår båt. Drygt nio knop visade knopmätaren. Så småningom nådde vi fram till Söråkersviken ute på Åstön. I viken fanns ingen brygga för båtförtöjning, men istället kunde vi gå med stäven direkt mot land. Området kring viken har tidigare tillhört militären och överallt fanns skyltar uppsatta som förkunnade detta, till och med på små klippöar som knappt stack upp ur vattnet. Att militären haft sin hemvist här, kan nog även de fina grusvägarna i området härledas till. En av dem tog oss till det lilla fiskelägret Skeppshamn. I Skeppshamn hittade vi ett antal vackra fiskestugor, ett kapell som tyvärr var låst, ett fiskemuseum och lite överaskande ett nybyggt servicehus. På vägen tillbaka till båten upptäckte vi att hallonen vid dikeskanten hade börjat mogna och medan vi mumsade i oss dessa infann sig faktiskt en längtan hem till våra egna hallonsnår.

Storjungfrun - Hölick

Det vackra vädret och den sydliga vinden höll i sig även nästa dag och vi fortsatte vidare norrut. Dagen lockade verkligen till en dag på stranden och med vårt senaste möte med Hölick i minne valde vi att återvända dit. Efter strandliv, som denna gång även inkluderade bad, gick vi till den närbelägna campingen och duschade av oss, för kvällen skulle bjuda på restaurangbesök vid Storsands veranda. Det visade sig vara tur att svärföräldrarna bokat bord för restaurangen var fullsatt. Kanske var det den goda maten som lockade. Den sotade laxen smälte i munnen och efterrättsglassen med jordgubbar landade skönt i magen. Under promenaden tillbaka till båtarna kunde vi inte riktigt få nog av den ljumma sommarkvällen utan fortsatte upp till kapellet. Där uppe på höjden blickade vi ut över havet och kände stolthet över den resa vi gjort, men också lite vemod över att den snart skulle vara över.

Öregrund - Storjungfrun

Tidigt nästa morgon kastade vi loss, tog sikte mot Storjungfrun och påbörjade vår resa norrut. Autopiloten fick äran att styra, men när vi passerade elledningen från Kärnkraftverket i Forsmark fick kompassen ett spratt och båten gjorde en ordentlig sväng. Båtens skeppare som tillfälligt överlåtit ansvaret för skutan till sin hustru och nu befann sig inne i båten dök oroligt upp och undrade vad denna omotiverade sväng hade för orsak. När ledningen passerats återfann kompassen sin kurs och skepparen kunde lugnt återvända in i båten.

Svag medvind, solsken rakt in i sittbrunnen och en temperatur som närmade sig trettio samtidigt som vi gjorde en av våra längsta etapper gjorde livet ombord nästan outhärdligt denna dag. Barnen höll sig mest inomhus för att undvika solen och vi vuxna försökte skapa skugga bakom ett upphängt lakan. Mitt ute på Gävlebukten blev vi omkörda av en segelbåt som gick för motor. Trots den svaga vinden fortsatte vi dock med att gå för spinnaker, motorsurr är inte vår grej och vi undviker det så mycket vi bara kan.

Så småningom nådde vi Storjungfrun och det var härligt att komma iland och känna vinden fläkta. Vi tog en liten promenad och utforskade fyren och det lilla kapellet. I hamnen mötte vi också skepparen som kört om oss ute på bukten. Han var på väg hem till Sundsvall efter att ha hämtat sin båt i Öregrund där hans vänner som lånat båten hastigt avbrutit sin båtsemester och bara övergett båten där. Tror kanske inte att de får låna båten någon fler gång...

Käringsund - Öregrund

Så var det dags att ta språnget över till Sverige igen. Vi vinkade adjö till Signhildsskären och halade ned vår åländska gästflagga. Solen sken och vi hade god vind som inte hunnit bygga upp några större vågor. Sönerna höll till nere i båten byggandes på ett legopolishus som sjuåringen förärats med på sin födelsedag. Vi vuxna njöt av en fantastisk segling och konstaterade att det knappast kan bli bättre förhållanden. Inom räckhåll fanns ytterligare en segelbåt med samma riktning, så överseglingen blev en kamp om vem som skulle vara i hamn först. Mitt ute till havs hamnade vi i kollisionskurs med ett fraktfartyg. Hur otroligt är inte det? Man har ett helt hav att färdas på, ändå lyckas man korsa varandras linjer precis i samma ögonblick. Vi hade inget annat val än att väja och se den andra segelbåten få ett litet försprång. Nåväl, att se hela fraktfartygets besättning stå vid relingen och vinka till oss var en upplevelse som förgyllde vår resa och förhoppningsvis förgyllde vi deras resa när vi och sönerna, som kommit upp från sitt legobyggande, ihärdigt vinkade tillbaka.

Överseglingen blev inte bara en kamp mot den medseglande båten utan också en kamp mot klockan, skulle vi hinna i hamn innan affären stängde eller inte? Eftersom vi planerat att fortsätta norrut tidigt nästa morgon var det viktigt att vi hann bunkra innan. Väl i hamn kunde vi dock andas ut - vi hade glömt att klockan skulle ställas om till svensk tid och hade därför en hel timme till godo. Kampen mellan oss och den andra segelbåten fick dock ett litet snopet slut. Precis när vi kommit ikapp och var på väg om vek den av och siktade in sig på en annan hamn än vi, så vi kan väl säga att den slutade oavgjort.

I Öregrund fick vi plats bredvid ett par seglande jämtlänningar som var på väg att segla hem båten från Malmö (inte till Jämtland dock) efter att ha haft den nere i Medelhavet i några år. De verkade dock inte ha så mycket till övers för segling i varmare länder utan pratade mest om hur fantastisk fjällvärlden var. På land hade solen lockat uteserveringarna fulla med gäster och även vi lockades till en middag under solen. Vi valde dock en restaurang med bristande service och fick vänta allt för länge på maten. Efter bunkringen, där vi kunde konstatera att svärföräldrarna gick ut ur affären med tre kassar mat och vi som var dubbelt så många med två, gick vi en mysig stadspromenad bland de vackra husen. Vi funderade dock på hur vi själva hade trivts här med turismen så nära inpå, hur vackert och mysigt det än var.

Rödhamn - Käringsund

Vid detta sista besök på Rödhamn hade vi försett oss med kontanter och kunde därför njuta av nybakat bröd till frukost och det smakade alldeles förträffligt. Just färskt bröd är det vi i matväg saknar mest på våra seglatser, så att få nybakt och fortfarande lite ljummet bröd är ju särskilt välkommet. Efter frukosten kastade vi loss och riktade åter blickarna mot Käringsund och vår sista anhalt innan vi åter skulle befinna oss på svenskt vatten. Seglingen var betydligt behagligare än när vi sist lämnade Käringsund och vi delade havet med fler segelbåtar än vi någonsin tidigare gjort. Överallt såg vi vita lakan som sträckte sig mot himlen.

I Käringsund packade vi en picknickkorg och besökte den närbelägna stranden. Här badade vi och simmade ut till den lilla ön i viken, mumsade melon och njöt av vädret. Ett härligt avslut på vår Åländska vistelse.

Bomarsund - Rödhamn

Så var det dags att vända blickarna hemåt och inse att vårt besök på Åland börjar närma sig sitt slut. Vi styrde kosan mot Lumparn och passerade Lemströms kanal och denna gång lyckades vi pricka in öppningen precis och fortsatte sedan mot den tredje och sista övernattningen i Rödhamn för den här gången. I Rödhamn testade storebror det Åländska badvattnet för första gången och svärfar tog med barnbarnen på en gummibåtsutflykt till en liten ö där de oplanerat fick stifta bekantskap med en orm, lyckligtvis utan någon närmare kontakt.

Kastelholms slott - Bomarsund

Nästa anhalt på vår resa blev Bomarsund och redan från havssidan kunde vi se delar av den mäktiga fästningen Bomarsund som ryssarna byggde upp på 1800-talet. Det är svårt att föreställa sig hur stor den egentligen var, men när vi fick se att dagens bilväg gick rakt genom huvudbyggnaden kunde vi ana.

Hamnen var mysigt belägen i en smal vik med branta bergssidor och de branta bergssidorna talade om att vi nu befann oss på Ålands norra sida till skillnad mot de rundade klipphällorna på den södra sidan. En kväll tog maken och sönerna gummibåten till andra sidan viken där de utövade bergsbestigning och lyckades klättra ända upp till toppen längs skrevorna. En nackdel med hamnen var dock att servicebyggnaden delades med den närliggande campingen och hamnade därmed en bit ifrån, vilket var lite trist när vi försökte använda båttoaletten så lite som möjligt för att slippa tömma.

Mariehamn Östra hamnen - Kastelholms slott

Efter att ha legat stilla ett par dagar var det så dags att åter börja röra på sig. Vi kastade loss och tog sikte mot Lemströms kanal för att nå Ålands innanhav Lumparn. Vid kanalen fick vi vänta in broöppningen, som sker tio minuter varje heltimme, sedan väntade en lugn seglats till Kastelholms gästhamn. Denna gång var det Jan Karlsgårdens friluftsmuseum som lockade, men även fängelsemuseet Vita Björn fick ett besök. På Jan Karlsgården trivdes barnen, de fick prova på att gå på styltor, rida på en trähäst och göra en egen liten myggholk. Många fina byggnader och samlingar kunde vi också njuta av innan vi fortsatte mot nya mål.

Mariehamn Östra hamnen

Det fanns plats åt oss i hamnen, till och med platser bredvid varandra. Här fick vi för första gången förtöja med pålar, vilket fungerade väldigt bra, men kändes rätt utrymmeskrävande - inget fendergnissel där inte. Vi började med att ta en promenad genom Mariehamn och en lunch på en mysig uteservering. Sedan hamnade vi på den västra sidan där vi besökte Pommern, det sista segelfraktfartyget som nu ligger vid kajen och fungerar som museum. Genom utställningen och en filmvisning kunde vi ana hur livet på ett fraktfartyg tedde sig och vi imponerades över det mod sjöfararna visade. På filmen kunde vi se hur vågorna bröt över det av gods nedtyngda fartyget. Besättningen stod fastknutna med linor och reste sig gång efter gång. Vilka hjältar. Tillbaka på den östra sidan utforskade vi Lilla holmen, en liten ö förbunden med fastlandet med en gångbro. På ön fanns burar med olika slags kaniner, höns och ett fågelhus. Fritt på ön gick även några påfåglar omkring. En sandstrand med lekplats fanns också tillgänglig. På Lilla holmen trivdes sönerna och matade den ena kaninen efter den andra med grässtrån och diverse blad. Det är inte svårt att förstå varför ön ibland även kallas barnens ö.

Nästa morgon väcktes storebror med sång och paket och vi firade sjuårskalas ombord. Eftersom temperaturen under vår resa inte inbjudit till så många bad beslutade vi för att besöka Mariebad, ett fint inomhusbad med olika pooler, vattenfall och rutchkana. Promenaden dit tog oss genom sjökvarteren där Ålands Sjödagar pågick och hade sitt centrum och vi kände att dit borde vi återkomma. Nybadade kunde vi återkomma till båten och möta upp med sönernas faster med familj, som dock fick husera tillsammans med svärföräldrarna. Vi hissade den svenska flaggan högst upp i mastens topp och mumsade sedan i sittbrunnen på jordgubbstårta dekorerad med små åländska flaggor.

Nästa dag gjorde vi ett besök i Sjökvarteren där vi besökte den fina hantverksbutiken SALT och testade den Åländska saffranspannkakan vid ett mysigt och ekologiskt café. Senare åt vi middag vid en restaurangbåt förtöjd en bit från hamnen. Så blev det också dags att säga hejdå till barnens mormor och morfar som skulle ta färjan tillbaka till Sverige och för oss väntade fler ställen att utforska.

Rödhamn - Mariehamn Östra hamnen

Det blåste lite mindre än förra gången vi var i Rödhamn, så nu var det lite gemytligare att utforska ön. Vi gick ned till de renspolade klipporna på öns södra sida och upplevde ett mäktigt skådespel när hav mötte land. Tyvärr allt för svårt att fånga på bild. Vi besökte också öns museum och fick en inblick i det hårda livet som levdes ute till havs förr om åren. Tidigt nästa morgon kastade vi loss för att vara säkra på att få en plats i Mariehamns östra hamn, det vankades nämligen mer besök och ett födelsedagskalas.

Sandvik Kökar - Degerby Föglö - Rödhamn

Sandviks gästhamn ligger vid en mäktig och alldeles slät klipphäll och i nordväst kan man skymta Kökars vita kyrka. Hamnen erbjuder cykeluthyrning och det var vi inte sena att nappa på. Dagen till ära förnyade de cykelparken, så på sprillans nya cyklar bar det i väg. Lillebror satt i en cykelsadel, medan storebror trampade själv på en alldeles lagom stor cykel och vilken skillnad det blev, från att ha varit begränsade till räckvidden av en fyraårings promenadförmåga utökades räckvidden till en sjuårings cykelförmåga. Vi cyklade de fyra kilometrarna till Karlby som är huvudorten på Kökar. Där inspekterade vi Kökars tredje gästhamn, men som vi inte kunde gå till eftersom segelbåtar måste angöra den hamnen från söder och det ansåg vi ta allt för mycket tid i anspråk, en väldigt mysig hamn var det dock. Sen cyklade vi tillbaka och vidare till Kökars kyrka. Kyrkan ligger på historisk mark, här fanns på 1400-talet ett kloster för Fransiskusmunkar. I Fransiskuskapellet, som är uppbyggt av klosterkällarens ruiner, finns en utställning med arkeologiska fynd från klostret. Inne i kyrkan, som är från 1700-talet, hänger ett votivskepp med svensk flagg som en påminnelse om när Åland var svenskt.

Efter Kökar var det dags att åter bege sig till Degerby Föglö där vi väntade besök. Sönernas mormor och morfar kom för att segla med oss några dagar och för att fira storebrors sjuårsdag. Kollektivtrafiken på Åland visade sig fungera bra, färja från Kapellskär till Mariehamn, därefter direkt med "lilla tåget" till bussplanen och vidare med buss ut till Svinö för vidare transport med färja till Degerby där två förväntansfulla små pojkar stod väntande. Det blev ett kärt återseende. Efter bunkring och middag satte vi segel mot Rödhamn där svärföräldrarna väntade.

Hellsö Kökar - Sandvik Kökar

På Kökar kunde vi för första gången på seglatsen känna riktig sommarvärme, visserligen hade vi haft sol i stort sett på hela resan, men värmen tycktes vindarna ha blåst bort. Nu kunde vi dock ana ett Åland i högsommarvärme. Vi beslöt oss för att uforska omgivningen och lät den smala, asfalterade landsvägen föra oss genom landskapet. Karaktäristiskt för Ålands alla asfaltvägar är att de är röda i färgen i stället för gråsvart som vi är mer vana vid. Färgen har sin orsak i att man nyttjar det material som finns tillgängligt och på Åland har graniten en röd färg. Och estetiskt måste jag säga att den röda färgen livar upp och ter sig väldigt fin mot det gröna gräset. Landsvägen tog oss till affären, som var en riktig lanthandel, och vi unnade oss var sin glass att njuta av på vägen tillbaka. På lämpligt avstånd mellan hamnen och affären fann vi ett gammalt mjölkbord att stanna och vila på. I en byggnad i anslutning till hamnen fanns en loppis, tyvärr var utbudet av leksaker inte så stort, men båtens leksaksavdelning utökades i alla fall med ett lejon och en motorcykel.

Trycket på hamnen i Hellsö var inte så stort som vid de tidigare hamnarna på Åland vi besökt, därför funderade vi på om alla andra båtar hade gått till Kökars andra hamn Sandvik och om vi skulle våga lämna vår plats vid bryggan för att också gå till Sandvik med risk för att inte rymmas. Nästkommande dag beslutade vi oss dock för att göra ett försök, i värsta fall kunde vi gå tillbaka till Hellsö och ankra om det också skulle hunnit bli fullt. Vår oro var dock obefogad, det fanns gott om platser kvar i Sandvik, förmodligen upplevs Kökar för långt bort från själva Åland så trycket på hamnarna här blir lägre eller så hade vi bara tur.

Degerby Föglö - Hellsö Kökar

Degerby är ett litet samhälle med affär, post och andra samhällsfunktioner. Gästhamnen ligger i anslutning till färjeläget för färjan mellan Föglö och Ålands fastland. Vi passade på att fylla våra matförråd och gick en promenad i omgivningarna. Sönerna roade sig sedan med spigghåvning tillsammans med några svensktalande barn från en finsk båt, medan vi vuxna tog det lugnt med varsin bok i sittbrunnen. Nästa morgon kastade vi loss för att bege oss till Kökar, som vi alla nog haft som ett inofficiellt mål, men som vi inte riktigt vågat tro att vi skulle hinna med. Det blåste rätt bra och några rätt öppna passager passerades, men med ett rev i storseglet kunde vi så småningom angöra Hellsö gästhamn på Kökar.

Rödhamn - Degerby Föglö

På Rödhamn, söder om Mariehamn, har Åländska segelsällskapets sin uthamn. Ön, som till största delen består av klipphällar med buskliknande träd i skrevorna, saknar bebyggelse förutom några gamla byggnader som bevarats från den tid då ön hade en viktig funktion i sjöfarten. Hamnvärdarna driver även ett litet mysigt café och erbjuder nybakt bröd levererat till båten nästkommande morgon om man vill. Tyvärr tog de inte kort och våra kontanter räckte bara till hamnavgiften så brödet fick vi tacka nej till denna gång. I cafét finns också möjlighet till att förnya sitt skeppsbibliotek genom att byta till sig några böcker från den stora bokhyllan. I blåsigt väder gick vi på promenad och fann bland annat några smultron i en skreva och en labyrint att gå.

När vi nu seglat på Åland i några dygn började vi känna oss rutinerade och vi hade börjat förstå att för att få en plats vid bryggorna krävdes att man gav sig iväg tidigt på morgnarna. Så tidigt nästa morgon kastade vi loss för att ta oss vidare till nästa hamn som var Degerby Föglö. För första gången på hela resan gick vi för motor, inte på grund av väderförhållandena utan för att etappen kändes så kort att det inte var lönt att sätta upp seglen. Perspektiven förändras. Vi passerade i alla fall alla seglare och fick en fin plats vid hamnen i Degerby Föglö.

Mariehamn Västra hamnen - Rödhamn

Tidigt nästa dag tog vi gummibåtarna in till land och gick mot busstationen där vi tog bussen mot Gustav Vasa-dagarna vid Kastellholms slott. Det var en trevlig och välordnad tillställning med en medeltidsmarknad där hantverkare, gycklare och vakter var tidsenligt klädda. Vi kunde också uppleva ett tornerspel och en salutering samt göra en rundtur i slottsruinen. Storebror fick följa med på skattjakt i slottet medan lillebror trivdes bäst bland kaninerna, fåren och den söta kalven. När bussen tagit oss tillbaka till Mariehamn och vi återigen befann oss i våra gungande hem kunde vi efter att ha läst i gästhamnsguiden konstatera att vi stod vid privata bojar. Det var ju verkligen inte meningen och vi som inte ens varit i närheten under hela dagen. Det var bara hoppas att bojarnas ägare var på långsemester de också och inte var i behov av dessa under just dessa nätter. Då det var kväll bestämde vi oss för att ändå stanna kvar över natten för att bege oss tidigt nästa morgon, nu var vi ju på plats och kunde flytta oss om ägarna skulle komma. Tidigt nästa morgon kastade vi loss och begav oss söderut mot Rödhamn.

Käringsund - Mariehamn Västra hamnen

Käringsunds gästhamn är belägen i en fin vik med sandstrand och några gamla sjöbodar. Mitt i viken finns en liten ö som går att simma eller vada till. I området finns också en jättestor camping och en restaurang. Vi hade dock siktet inställt på Mariehamn för att kunna hinna med att ta bussen till Gustav Vasa-dagarna vid Kastellholms slott, så vi kastade loss och begav oss vidare. När vi nu hade tagit oss så långt och nu bara skulle göra korta etapper tycktes behovet av att kolla väderleksrapporten inte lika nödvändigt, vilket vi snart skulle se konsekvenserna av. Den sydliga vinden hade byggt upp de största vågorna vi någonsin seglat i. Hela båten formligen klättrade upp och ner för vågorna och inte blev det bättre när vi närmade oss inloppet till Mariehamns västra hamn och skulle samsas i farleden tillsammans med ett flertal Finlandsfärjor. När vi väl nådde hamnen kunde vi konstatera att den såg fullbelagd ut. Vi fann dock några lediga bojar utanför hamnen där vi förtöjde. Den sydliga vinden tryckte på vågorna ända in i viken vilket innebar att det gungade en del där vi låg. Vi tog gummibåtarna in till land och gick en promenad genom Mariehamn där vi bland annat kollade upp hur den östra hamnen såg ut. På natten sov vi välvaggade.

Öregrund - Käringsund (Åland)

Nästa dag vaknade vi upp till solsken och blå himmel och det var ingen tvekan om att vi denna dag skulle ge oss på att korsa Ålands hav. Men först ville vi uppleva ett Öregrund i vackert väder, så vi gick en liten promenad innan vi kastade loss. Öregrund är en riktigt mysig liten stad med gammal trähusbebyggelse där husliven ligger i kant med gatan. Önskar vi kunde utforska denna stad lite noggrannare nästa gång, men nu lockade Åland.

I skydd av Gräsö kunde vi lugnt och behagligt påbörja dagens etapp, men när vi sedan gick ut mot öppet hav blåste det en ganska ordentlig sydlig vind. Det var dock inte så pass farligt att vi ens övervägde att vända, utan gav oss bara god fart. I broschyrerna hade vi läst att just innan de första siluetterna av Åland syntes skulle man omges av bara hav, så därför var det med en något kantstött glädje vi i öster kunde urskilja Signhildsskären samtidigt som vi i väster såg de yttersta banden av Sverige. Vi som sett fram emot känslan av att vara ute på det riktiga havet, helt utan land i sikte. Vi valde att gå farleden genom Signhildskären och här fick vi en första bild av Ålands röda granitklippor. Därefter kunde vi så småningom navigera oss in till Käringssund gästhamn på Ålands västra sida och med pirr i magen ta våra första steg på Åländsk mark och konstatera att vi klarat det - vi har seglat ända till Åland! Vi gick till det lilla hamncafét och köpte oss en ålänsk gästflagga och firade med mjukglass att vi nått vårt mål.

Norrsundet - Öregrund

Norrsundet välkomnade oss med ett pappersbruk, vilket kanske påminde en del av oss allt för mycket om vardagen. Vi gick en promenad in till centrum där vi kompletteringshandlade lite och åt glass. Pizzerian förärades ett besök och vi kunde knappt tro våra ögon när kebabpizzan bars in. Ett helt berg med kebabkött täckte pizzadegen. Sedan testade vi minigolfbanorna vid kiosken och avslutade kvällen med att besöka skolgården för att leka av oss lite. Och det var en imponerande lekpark skolan i Norrsundet kunde visa upp. Här fanns allt, klätterställningar, linbana, gungkarusell och mycket annat.

Nästa dag var det dags att korsa Gävlebukten och göra vår sista etapp innan överfarten till Åland väntade. Överseglingen gick bra och vi förundras och imponeras av våra söner som trots att de i flera timmar befinner sig på en gungande och stundom lutande farkost inte alls uttrycker sitt missnöje. Storebror sitter som klistrad vid högtalarna djupt försjunken i CD-sagornas värld och lillebror sitter vid bordet färgläggandes den ena bilden efter den andra. Båda tacksamt förskonade från sjösjukans våld. I ett lätt duggregn, semesterns första, angjorde vi hamnen i Öregrund och redan då kunde vi konstatera att vi nu lämnat Norrlandskusten. Vid bryggan låg det fullt med båtar och stora skyltar visade att ankringsförbud rådde, istället skulle förtöjning ske med så kallade moorings, linor fast förankrade i hamnbassängens botten. Det hade vi aldrig varit med om tidigare. Dessutom saknade vår plats en sådan lina vilket innebar att vi delade lina med våra båtgrannar, vilket kanske inte helt var ok från deras sida. Men fastknutna var vi och vi kunde somna gott.

Söderhamn - Norrsundet

Söderhamns gästhamn ligger centralt och det är gångavstånd till centrum och alla affärer. Tyvärr ankom vi till Söderhamn en söndag, det mesta i staden var stängt, men i en lekpark kunde vi roa oss en stund. Mataffären hade öppet och vi försökte förse oss med mat med lång hållbarhet. Brödet är alltid ett problem, särskilt när det var söndag och inget dagsfärskt bröd fanns tillgängligt.

Fortsatta hårda vindar ute till havs gjorde att vi stannade kvar ännu en natt och fick därmed möjligheten att besöka ett öppet centrum. Tyvärr gapade många affärslokaler tomma och ett externt handelscentra visade sig vara orsaken. Trist särskilt när man färdas via båt och inte har en bil tillgänglig. Färskt bröd inhandlades och nu fick det vara nog, nästkommande dag kastade vi loss och fortsatte äntligen söderut. Norrsundet blev nästa etappmål.

Segelvik - Söderhamn

I Segelvik återkom vi till civilisationen, i hamnen fanns det trådlöst internet och i klubbstugan en TV. Inte för att vi saknat varken det ena eller andra, men nu när det fanns tillgängligt var det ganska trevligt att uppdatera sig och när sönerna såg Bolibompa infann sig en behaglig känsla av att vardagen finns kvar.

Kraftiga vindar gjorde att vi fick stanna kvar i Segelvik i två nätter, men den tredje dagen hade vi undersökt det mesta i omgivningarna och vi längtade vidare. Då väderprognoserna visade på fortsatt hårt väder och våra matförråd började sina beslutade vi att gå in till Söderhamn. Via den välprickade leden in genom Söderhamnsfjärden nådde vi till slut gästhamnen i centrala Söderhamn.

Hölick - Segelvik

I Hölick vaknade vi upp till en fantastisk dag och vi beslutade att ta en pausdag i vårt seglande för att njuta av de vackra omgivningarna istället. Hölick är ett gammalt fiskeläger med fina sandstränder och mycket att upptäcka. Vi gjorde ett besök i kapellet, vandrade sedan förbi den gamla lotsutkiken och vidare upp till en fin utsiktsplats. Sedan fortsatte vi till den långsträckta stranden på den östra sidan. Tyvärr hade vi ingen lunch med oss utan fick gå tillbaka till båten. Därefter solade vi och lekte vid stranden alldeles i närheten av hamnen. Några av oss gjorde försök till att bada medan andra insåg redan från början att det var alldeles för kallt. Vi byggde sandslott som vi dekorerade med snäckor och då insåg vi att faktiskt hade gjort en ganska lång resa, för snäckor tillhör inte vanligheterna uppe i norr hos oss. Till middag avnjöt vi fiskbuffén i fiskelägrets mysiga restaurang.

Nästkommande dag var det dags att röra på sig. Det blev en ganska gropig seglats så i skydd av Agön passade på att göra och inta lunch. I höjd med Söderhamn gick vi in för natten till Söderhamns Segelsällskaps klubbhamn Segelvik.

Mellanfjärden - Arnöviken - Hölick

Mellanfjärden var ett mysigt ställe, bryggan ligger längs restaurangens inglasade uteservering och det finns många gamla fina trähus i anslutning till hamnen, så vi stannade kvar en stund för att se oss omkring. Efter att ha avnjutit jordgubbar och grädde i sittbrunnen hos svärmor och svärfar var det dock dags att fortsätta. Det blåste rätt bra och när vi försökte runda Hornslandet, en utskjutande halvö i höjd med Hudiksvall, gick det lite väl höga vågor så vi vände och gick in till Arnöviken på Hornslandets norra sida där vi ankrade. Där rodde vi våra gummibåtar mot land och gick sen på en promenad längs smala asfaltvägar och svärmor plockade fina lupiner som spritt sig i ett dike. Senare mot kvällen när vinden mojnat något beslutade vi att göra ett nytt försök att runda Hornslandet och nu gick det bättre, sent om kvällen angjorde vi Hölick på Hornslandets södra sida där vi övernattade.

Gånsviken - Lill-Lubban - Mellanfjärden

Efter att ha signerat gästboken i postlådan på bryggan, kastade vi loss. Den första av dagens etapper gick till Lill-Lubban söder om Sundsvall där SXK har en fin anläggning. Vi blåste upp vår gummibåt som hittills varit nedstuvad i en av förpikens stora stuvar och storebror övade sin roddteknik. Vi grillade till middag och vi tillsammans med svärföräldrarna var de enda besökarna. Med fina nordliga vindar hade vi dock inte ro att stanna kvar utan valde att fortsätta söderut en bit till och angjorde därför Mellanfjärden vid midnatt. Seglingen dit var fantastisk, en ljus sommarkväll med ett lugnt hav och med fina vindar gjorde att vi kunde för första gången sätta vår spinnaker (tidigare hade vi bara gennakrat). I Mellanfjärden var det dock trångt vid bryggan, men vi fann en plats till slut och kunde sova skönt.

Härnösand - Gånsviken

Så var det äntligen dags för hela familjen att mönstra på våran segelbåt med målet att nå Åland. Maken i familjen hade transportseglat en del av norrlandskusten för att skona barnen en del av den långa resan. Mamman i familjen funderar dock på om det ändå inte varit lindrigare att vara ombord på båten istället för att hemmavid lyssna till den längtan till havs som de båda sönerna ständigt uttryckte. Men så stod vi där vid kajen i Härnösand och såg vår make och far seglandes emot oss och det blev ett kärt återseende. Vi bunkrade upp med mat och kompletterade vår samling med CD-sagor då den olyckligtvis stannat hemma. Sen kastade vi loss och vår gemensamma resa hade äntligen börjat. Eftersom det blivit kväll gjorde vi en kort etapp till Gånsviken på Härnöns östra sida där vi hade tänkt ankra. Väl där visade det sig att man fick knyta fast sig vid de bofastas brygga och trots att den gnisslade och lät sov vi gott vår första övernattning på vår resa.