Så var det dags att ta språnget över till Sverige igen. Vi vinkade adjö till Signhildsskären och halade ned vår åländska gästflagga. Solen sken och vi hade god vind som inte hunnit bygga upp några större vågor. Sönerna höll till nere i båten byggandes på ett legopolishus som sjuåringen förärats med på sin födelsedag. Vi vuxna njöt av en fantastisk segling och konstaterade att det knappast kan bli bättre förhållanden. Inom räckhåll fanns ytterligare en segelbåt med samma riktning, så överseglingen blev en kamp om vem som skulle vara i hamn först. Mitt ute till havs hamnade vi i kollisionskurs med ett fraktfartyg. Hur otroligt är inte det? Man har ett helt hav att färdas på, ändå lyckas man korsa varandras linjer precis i samma ögonblick. Vi hade inget annat val än att väja och se den andra segelbåten få ett litet försprång. Nåväl, att se hela fraktfartygets besättning stå vid relingen och vinka till oss var en upplevelse som förgyllde vår resa och förhoppningsvis förgyllde vi deras resa när vi och sönerna, som kommit upp från sitt legobyggande, ihärdigt vinkade tillbaka.
Överseglingen blev inte bara en kamp mot den medseglande båten utan också en kamp mot klockan, skulle vi hinna i hamn innan affären stängde eller inte? Eftersom vi planerat att fortsätta norrut tidigt nästa morgon var det viktigt att vi hann bunkra innan. Väl i hamn kunde vi dock andas ut - vi hade glömt att klockan skulle ställas om till svensk tid och hade därför en hel timme till godo. Kampen mellan oss och den andra segelbåten fick dock ett litet snopet slut. Precis när vi kommit ikapp och var på väg om vek den av och siktade in sig på en annan hamn än vi, så vi kan väl säga att den slutade oavgjort.
I Öregrund fick vi plats bredvid ett par seglande jämtlänningar som var på väg att segla hem båten från Malmö (inte till Jämtland dock) efter att ha haft den nere i Medelhavet i några år. De verkade dock inte ha så mycket till övers för segling i varmare länder utan pratade mest om hur fantastisk fjällvärlden var. På land hade solen lockat uteserveringarna fulla med gäster och även vi lockades till en middag under solen. Vi valde dock en restaurang med bristande service och fick vänta allt för länge på maten. Efter bunkringen, där vi kunde konstatera att svärföräldrarna gick ut ur affären med tre kassar mat och vi som var dubbelt så många med två, gick vi en mysig stadspromenad bland de vackra husen. Vi funderade dock på hur vi själva hade trivts här med turismen så nära inpå, hur vackert och mysigt det än var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar